Vid USA:s gräns mot Mexiko samlas de mest patriotiska av patrioter för att bevaka sitt land. The Minuteman är ett medborgargarde som patrullerar öknen natten igenom i jakt på illegala immigranter, knarksmugglare och terrorister – med varierande resultat. Dave Bertrand är chef för självförsvarsstyrkan the minuteman i Arizona…
Electrolux har anlitat en extern firma som ska undersöka arbetsförhållandena på koncernens mexikanska fabriker, som Kaliber granskade i april i år. Enligt Electrolux ska en rapport vara klar om några veckor.
Den fackliga internationella metallfederationen har också skickat personal till Mexiko med uppdrag att undersöka arbetsförhållandena på fabrikerna där.
I Sverige väntar bland annat fondförvaltaren Banco Fonder på de här rapporterna. Uppgifterna som publicerades i Kaliber den 6 april strider mot Bancos investeringskriterier.
Andra medier hakade på avslöjandet om missförhållanden på Electrolux kylskåpsfabrik i Mexico. Här är ett urval av vad de skrev. Det går att förstora texten genom att hålla in control och rulla på mushjulet!
Den 6 april 2008 sände Kaliber i Sveriges Radio P1 mitt och Mikael Funkes reportage ”Electrolux i Mexico : Missförhållanden på mönsterfabrik”.
Hit men inte längre. Fotografering var strängt förbjudet inne i Electrolux fabrik i Juárez i Mexico.
Svenska vitvarukoncernen Electrolux säger sig vilja vara ett föredöme med sina fabriker i Mexiko. Kalibers besök på plats ger en helt annan bild.
Anställda vittnar om stress, trakasserier och att fackligt intresserade gallras bort. Idag finns ingen fackklubb på fabriken. Om det här handlar vårt reportage där vi sökt upp och intervjuat en rad arbetare om förhållandena på fabriken.
USA bygger omstridd barriär mot Mexico – reportage i Sydsvenska Dagbladet den 7 mars 2008
Mexikansk farmare som tvingas se hur en barriär av fem meter höga stålrör växer upp längs hans tomtgräns.
Längs med stora delar av USA:s gräns mot Mexico växer en underlig barriär av stålrör upp. De sitter så tätt att en vuxen människa inte kan klämma sig emellan. Tanken är att barriären ska stoppa knarksmugglare, illegala invandrare och terrorister. Men muren är omstridd och många ifrågasätter om den kommer att fungera. Sydsvenskans reportrar har besökt murbygget i Arizona, USA.
I utkanten av den lilla gränsstaden Sasabe i Arizona pågår byggandet för fullt. Fem meter höga stålrör fyllda med betong och med bara en decimeters mellanrum gjuts fast i marken i långa rader. Det vimlar av byggnadsarbetare i gula hjälmar som dirigerar betongbilar och lyftkranar för att få de sista massiva stålrören på just den här sträckan på plats. Utöver detta så kommer också flyttbara vakttorn och annan högteknologisk spaningsutrustning att komplettera anläggningen när muren är klar. På den mexikanska sidan av de precis fastgjutna stålrören står en sammanbiten Francisco Raonda och begrundar sin nya utsikt. Han är ranchägare och har bott här i hela sitt liv. Sen murbygget blev verklighet har han allt mer fått känslan av att leva i ett fängelse.
– Jag har svårt att tro att den kommer stoppa någon som verkligen vill över, säger han och skjuter upp sin vita sombrero i pannan. Vi är ju fria människor. Varför ska det behövas stålbalkar för att skilja ett folk från ett annat?
Reportage för SR P3 Planet och SR P4 Kombi om den omåttligt populära folksporten Lucha Libre – Mexikansk wrestling. Sändes i P3 Planet den 3 mars 2008.
I Lucha Libre bär brottarna alltid underliga masker.
Superhjältar i trikåer som kastar varandra i golvet så att det smäller om det – mystiska män och kvinnor med namn som djävulshunden, superpiraten och blå demonen slåss dolda bakom masker. Så går det till i Lucha Libre i Mexiko – landets egen variant av wrestling och som där är en jättegrej med massor med utövare och massor med fans.
Jag och Mikael Funke var med en kväll på Arena Mexico – sportarenan mitt i Mexico City där de maskerade kämparna gör upp med varandra……
Reportage om inbördeskrigets Guatemala och gerillakämparna där. För Svenskt Militärhistoriskt biblioteks räkning som planerar att ge ut reportaget i ett särskilt kompendium. Här återges ett utdrag.
Sandra Garcia slogs i mer än 20 år för gerillagruppen "De fattigas armé" i Guatemala. Idag arbetar hon som arkivarie.
När Sandra Patricia Garcia Paredes var 14 år gick hon med i den kommunistiska gerillagruppen ”De fattigas armé” i Guatemala. Hon slogs i mer än 20 år innan det blev fred i landet. Idag arbetar hon med att gå igenom och sortera ett nyligen återfunnet polisarkiv där miljoner dokument ger ledtrådar om vad som hände de 45 000 som försvann spårlöst i ett av latinamerikas blodigaste smutsiga krig.
Det är sommaren 1973 och i centralamerika råder krig. I skydd av djungeln rör sig små trötta och smugsiga gerillaband till fots genom terrängen. De är fast beslutna att omkullkasta det rådande politiska systemet. Castros Kuba är deras ledstjärna, fattigdomen och förnedringen på plantagerna deras drivkraft. När gerillabandet når fram till en plantage eller en bosättning så skickar de ut några av de sina klädda som bybor för att rekognoscera och för att försöka värva nya medlemmar och sympatisörer. En av de som attraheras av gerillans idéer och visioner är Sandra Garcias pappa, en enkel, nästan livegen bonde på Guatemalas högland, som tröttnat på spruckna löften om en bättre framtid.
– Min far gick med i gerillan för att han ansåg att de stod för de förändringar som landet behöver. Jag säger behöver för faktum är att förändringarna behövs än idag. I det här landet är rikedomarna mycket, mycket ojämnt fördelade, säger hon.
Idag är Sandra Garcia en mogen 47-årig kvinna, mor till flera barn och nyligen också mormor. Det går att se att hon var en väldigt vacker kvinna när hon var ung, med tydliga indianska drag och korpsvart hår. Men det är också något i hennes utstrålning som antyder att även om det idag är tufft att leva i Guatemala, så är det ingenting mot hur det var tidigare, under åren i djungeln, eller dold i fuktiga källare i väntan på order om att slå till mot polisstationer eller ammunitionsdepåer. Hon hann med mer än 20 år som gerillasoldat innan de långdragna fredsförhandlingarna äntligen ledde till att landets fyra vänstergerillor la ner vapnen 1996.
Nu arbetar hon på det omfattande polisarkiv som upptäcktes av en slump för två år sedan. Arkivet innehåller 80 miljoner dokument och hade medvetet glömts bort av polisen som efter freden omorganiserats. Det var en historiker som i samband med en explosion i ett lager i närheten fick ansvaret för en utredning och som snart kom att undra vad som fanns i det där förbommade huset mitt på polisens område. Synen som mötte honom när han kikade in genom de små fönstrena i betongväggen var otrolig. Pappersbuntar i vingliga staplar nådde ända upp till taket i de kala betonghallarna, allt huller om bullar i en salig oordning. Körkortsansökningar blandade med anhållanden, förhör och mordutredningar. I en stor hög låg mer än 250 000 arkivkort på personer kastade. Papperhögarna var kryddade med fladdermusskit. Historikern insåg genast värdet av upptäckten. Polisen var under inbördeskriget ett av regimens pålitligaste verktyg för att jaga rätt på och döda oönskade element.
Idag arbetar drygt 200 personer iförda skyddsutrustning med att gå igenom de fuktskadade och illa misshandlade dokumenten. Tanken är att alla dokument som nu scannas in och läggs upp på en server inom ett par år ska kunnas öppnas för allmänheten och hjälpa till i arbetet med att utreda de många försvinnanden som skedde under inbördeskriget…..
Amerikansk skräpkgultur väller in över Mexikos gränser. Överallt är det Mc Donalds, Wal Mart och Burger King. Men nu slår mexikanarna tillbaka. Klädmärket NaCo som är Mexikos svar på amerikask trash-kultur har
erövrat USA. Vi kollade in det senaste mexikanska t-shirtmodet som gör succé i USA. Reportaget gjort i samarbete med Mikael Funke…..
Armando Rodriguez har under sina 15 år som kriminalreporter blivit hotad till livet 12 gånger. Han jobbar för tidningen El Diario i Ciudad Juarez.
Situationen för mexikanska journalister har länge varit allvarlig. I och med att knarksyndikaten som smugglar kokain till USA har växt sig starkare i Mexiko, så har hoten mot rapporterande journalister blivit flera och värre. Sedan år 2000 så har 35 journalister mördats eller spårlöst försvunnit. Mexiko rankas nu som det farligaste landet i världen för journalister efter Irak.
En röd skåpbil färdas på väg 185 i området Istmo i södra Mexiko. I skåpbilen sitter Agustín López, Mateo Martínez och Flor Vásquez. De jobbar alla tre som tidningsbud för dagstidningen El Imparcial och ska leverera dagens tidning. Den senaste tiden har det stått mycket i tdningen om knarksyndikaten som smugglar kokain till USA.
Plötsligt märker dom att dom är förföljda – jagade av en stor vit stadsjeep. Flera män hoppar ur stadsjeepen och skjuter ihjäl de alla tre. Sen flyr männen från platsen.
Några timmar senare kommer det ett anonymt samtal till tidningens redaktion. Det är mördarna som låter hälsa att ”skriver ni någonting om drogtrafiken i tidningen igen – så är det ni som står på tur”.
Efter det beslutade tidningen att dra tillbaka alla de 19 journalisterna och fotograferna som jobbade på lokalredaktionen i Istmo. Just nu är det ingen från tidningen som rapporterar därifrån längre.
Det här hände förra månaden och är bara ett av de många olika sätt som knarksyndikaten kontrollerar vad de mexikanska journalisterna skriver.
Ciudad Juarez är den största gränsstaden till USA. Här heter den största dagstidningen El Diario. Tidningen har 500 anställda, 200 av dom är journalister.
En av dom är kriminalreporter Armando Rodriguez. Han sitter i ett av många blekrosa bås i ett jättelikt kontorslandskap. På hyllorna runtomkring honom ligger drivor av papper och gamla tidningar. Armando Rodriguez verkar frustrerad…..
Vi är på en kyrkogård i Mexiko. Ikväll är det Dia de los Muertos – de dödas dag – som är den mexikanska varianten av Halloween eller Alla helgons dag i Sverige. Skillnaden här är att det är inte som i Sverige att man tyst går och tänder ett ljus vid en grav. Nä, här gäller det att ha fest med de döda. Å fy skam den som är sörjer.
– Döden är inte tragisk här, säger 18-åriga Citlalia Hernandez. Som en hyllning till den döde konstnären Diego Rivera är hon utklädd till honom i stor mexikansk hatt och skjorta.
– Vi minns de döda med glädje – det här är en fest och inget tragiskt, säger Gretel Contreras som har klätt ut sig till döden. Hon bär helt svart och framför sitt vitmålade ansikte bär hon svart sorgeflor.
Det är verkligen feststämning och här och där står skellett-dockor i finaste gåbort-kostymen. En del ser ganska makabra ut. Här står till exempel en nunna utan kött och hud…..
